Thank you no thank you thank you.
Det är det man hör dom flesta svenskar säga till alla dricka/glass försäljare på strändern här nere haha. Räckte det inte med en gång? Lika bra att vara tydlig.
Sista kvällen på pippi blev lite blötare än beräknat. Vi skulle ju liksom upp och åka båt dagen efter. Men lika gla för det var ja men gladast var nog bartendern.
Vaknade i alla fall och kände av läget. Kändes ändå helt Ok. Sen rester jag mig upp och såg kläderna ligga hullerombuller över halva rummet, då mådde jag inte lika bra.
När dessutom Mikaela vaknar och sedan hånler och säger "glöm inte att du ska dra min väska till båten" det var då helvetet bröt ut. Mikaela reste med en såndär stenålders resväska som är helt jävliga att dra i det där pyttelilla handtaget på ena sidan.
Men jag är inte den som är den. En lovad sak är en lovad sak så jag tog den där stora oranga monstret och började helvetesfärden ner för dom 1000 miljoner trappstegen både från rummet och från den "lilla kullen" som dom som bokade hotellet åt oss så snällt kallade den.
Vi kom i alla fall ner och vi började gå. Pippi är inte stort och tar vanligtvis inte mer än 10 min att ta sig igenom men det här, det kändes som flera timmar innan vi var framme på båten. Jag svettades som en gris, och grisar kan inte ens svettas, och handen hade typ domnat bort och såg ut som några uppsvällda överstekta prinskorvar.
Men vi var i alla fall på båten när det helt plötsligt slog mig, Sjösjuketabletterna!
Dom var nerslängda i en väska nånstans. Tack och välkommen sjösjukan sa jag. Båtresan tog ca 1,5 timme men kändes mer som 3 år. Jag bytte plats 4 gånger i hopp om att jag skulle må mindre illa på nästa ställe jag satte mig. Det hjälpte inte.
Ett tag satt jag nere med Mikaela, som för övrigt satt och sov farligt nära kanten som inte fanns utan slutade rakt er i vattnet. Man hinner tänka många tankar när man sitter där och är rädd och mår illa:
Jag vill av båten. Undrar om nån skulle märka om jag hoppade av. Kanske jag kan simma hem. Jag tror jag måste spy. Vart ska jag spy. Tänk om jag ramlar överbord om jag spyr. Skulle nån hoppa i efter mig om jag ramlade av. Gud vad den här kanten är låg. Tänk om jag halkar och ramlar överbord när jag går förbi. Jag vill inte simma i land. Tänk om det hoppar upp en haj och biter mig när jag sitter här. Jag kan inte sitta kvar här. Vart ska jag sitta. Undrar om det finns en ledig plats inne. Åh jag vill vara framme nu. Jag tror jag måste spy. Tänk om båten sjunker när jag sitter inne. Tänk om motorn exploderar. Jag hoppas att mikaela inte har ramlat i vattnet. Tänk om alla ramlar i och det finns farliga maneter här. Jag mår illa.
Ungefär sådär lät det i mitt huvud under den båtresan. Vi kom tryggt fram och la oss direkt i varsin säng när vi kom fram. Båda mådde sådär och det snurrade i huvet efter båten men en pizza gick ner och den var god.
Den kvällen blev inga barn gjorda, det blev det inga andra kvällar heller som tur är. Det var min sista båttur hittills, om man inte räknar med långgsvansarna. Vi höll oss sedan till Poda och Phra Nang. Jag tror att matbåtkvinnan på poda kände igen oss till slut för hon gav oss massa extra mat som vi inte hade betalat för. Och det var ju snällt.
Lakoorn (eller nåt sånt, hejdå i alla fall!)
den fina sanden på phra nang
hittade den här, så jag tog hem den
Kommentarer
Trackback
